Deftones Poster

Få tunga band balanserar brutalitet och skönhet lika elegant som Deftones. Bandet bildades i Sacramento, Kalifornien, 1988 av gymnasievännerna Chino Moreno, Stephen Carpenter och Abe Cunningham. De växte upp under nu-metal-eran men sträckte sig alltid längre, och vävde in shoegaze-dis, drömpop-melodi och hiphoprytm i krossande, lågstämda gitarrer. Resultatet är ett sound som kan gå från viskning till skrik inom en enda takt. Den här kollektionen följer den trettioåriga resan genom själva konstverken, med varje Deftones-studioalbumomslag som väggkonst i galleriklass som du kan rama in, hänga upp och leva med i många år. Varje print är troget återgiven, så detaljerna som gjorde omslagen ikoniska bevaras i full skala.

Sacramento-åren

Historien börjar med Adrenaline, utgivet den 3 oktober 1995 på Maverick Records och producerat av Terry Date, studiohanden som skulle forma bandets sound under deras viktigaste år. Det är en rå, spänd debut fylld av lågstämd spänning, tribal trumsättning och Morenos strupbristande sång, med ett gömt spår kallat "Fist" producerat av Ross Robinson. Två år senare kom Around the Fur den 28 oktober 1997 och förde gruppen närmare mainstream tack vare "My Own Summer (Shove It)" och det längtansfulla "Be Quiet and Drive (Far Away)". Låtskrivandet var vassare, dynamiken bredare, och det tysta-högljudda samspelet som skulle komma att definiera bandet var nu helt tydligt. Tillsammans visar de här två skivorna ett band som redan kände sig instängt i den genre det klumpades ihop med.

Genombrottet med White Pony

Allt förändrades med White Pony. Utgivet den 20 juni 2000, återigen med Terry Date och nu med Frank Delgados skivspelare och keyboard som fullvärdig medlem, debuterade albumet på plats 3 på Billboard 200 med runt 178 000 sålda exemplar första veckan. Det betraktas allmänt som bandets mästerverk och förenade metaltyngd med shoegaze-stämning och konstrocksambitioner, samt bjöd in en gästsång av Maynard James Keenan från Tool på "Passenger". Singeln "Elite" vann 2001 en Grammy för bästa metalprestation vid den 43:e Grammygalan, fortfarande bandets enda Grammyvinst. Tre år senare följde det självbetitlade Deftones den 20 maj 2003, som debuterade på plats 2 och lutade ännu mer mot trip-hop och shoegaze-texturer på singlar som "Minerva" och "Hexagram". Det befäste en rad guld- och platinaskivor och bekräftade att bandets aptit på atmosfär bara växte.

Förlust, pånyttfödelse och Sergio Vega

Saturday Night Wrist, utgivet den 31 oktober 2006 och producerat av Bob Ezrin tillsammans med tidigare Far-gitarristen Shaun Lopez, växte fram ur sessioner så spända att de nästan splittrade bandet. Tuffare tider följde. I november 2008 skadades basisten Chi Cheng svårt i en bilolycka och föll i koma, och han avled den 13 april 2013, 42 år gammal. Istället för att lägga ner bandet lade Deftones ett ofärdigt album kallat Eros åt sidan, omgrupperade med tidigare Quicksand-basisten Sergio Vega och kanaliserade sin sorg i Diamond Eyes 2010. Producerat av Nick Raskulinecz blev det slankare, ljusare och märkligt hoppfullt. Raskulinecz återkom för Koi No Yokan 2012, en tålmodig och vidsträckt skiva vars titel löst antyder känslan av att man oundvikligen kommer att bli kär, och många fans rankar den helt jämsides med White Pony.

Renässansen i den sena perioden

Gore kom 2016, samproducerat av Matt Hyde och debuterade på plats 2 på Billboard 200, en splittrande men äventyrlig samling som lyfte fram Carpenters lagrade gitarrtexturer och Morenos drömska instinkter. Sedan kom Ohms 2020, utgivet på Reprise Records som en återförening med Terry Date och det sista albumet med Sergio Vega, med ett omslag designat av mångårige samarbetspartnern Frank Maddocks utifrån tusentals små prickar. Ohms avslutade ett kapitel och öppnade återigen debatten om vart bandet skulle ta vägen härnäst, men bevisade att deras känsla för spänning och avlastning fortfarande var lika skarp efter tjugofem år. Genom varje era har bandets visuella identitet varit lika genomtänkt som musiken, från karga porträtt till abstrakta färgfält, vilket är exakt varför de här omslagen förtjänar att tryckas stort och ramas in.

Upphängda tillsammans läses de nio omslagen som en dagbok om ständig förnyelse, från debutens tribala dunkande till Ohms glittrande täthet. Upphängda var för sig ger vart och ett en tyngdpunkt åt ett rum. Oavsett om du dras till Sacramento-årens tidiga vrede eller den sena periodens breda storslagenhet, låter den här kollektionen dig bygga en tidslinje över ett av alternativ metals mest särpräglade och inflytelserika band, en poster i taget.