The Beatles var inte bara ljudspåret till 1960-talet, de ritade om vad ett skivomslag kunde vara. Under åtta studioalbum gick bandet från en enkel bild i ett trapphus till handbyggda konstinstallationer som i dag hänger på museer. Inramade på en vägg berättar dessa omslag om ett decennium av grafisk uppfinningsrikedom. Här är samlingen, album för album.
Parlophone-åren, 1963 till 1965
Det börjar i en trappa. Please Please Me fotograferades av teaterfotografen Angus McBean, som låg raklång på rygg i lobbyn på EMI:s huvudkontor på 20 Manchester Square för att fånga de fyra när de tittade ner över räcket. George Martin ville först fotografera dem utanför insekthuset på London Zoo, men djurparken sa nej. Två år senare fick Help! Robert Freemans skarpa grafiska blick att göra jobbet: bandet formar armpositioner som liknar semafor, även om bokstäverna faktiskt inte bildar ordet HELP. Freeman hade tänkt stava ut ordet, men upptäckte att armställningarna för just de bokstäverna såg klumpiga ut, så han improviserade och valde den starkaste kompositionen framför det bokstavliga budskapet.
Studiovändningen, 1965 till 1966
Sedan slutar omslagen vara foton av ett band och börjar bli idéer. Rubber Soul fick sina drömska, utdragna ansikten av en slump, när kartongen bilden projicerades på tippade bakåt och sträckte ut bilden. Alla i rummet älskade förvrängningen och behöll den. Revolver gick ännu längre, det första Beatles-omslaget byggt som ren illustration. Hamburgvännen Klaus Voormann kombinerade bläckteckningar med små utklippta foton, gömde sitt eget ansikte under Georges hår och vann en Grammy för designen. Managern Brian Epstein ska enligt uppgift ha gråtit när han såg det.
Den psykedeliska toppen, 1967
1967 är året då omslaget blev en scen. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band är ett fysiskt tablå av popkonstnärerna Peter Blake och Jann Haworth, 88 gestalter trängs bakom bandet, var och en ett utklipp i naturlig storlek som Epstein fick klarera tillstånd för en och en. Det vann Grammyn för bästa albumomslag. Sex månader senare gömde Magical Mystery Tour alla fyra ansiktena bakom djurdräkter, fotograferat under inspelningen av I Am the Walrus, första gången bandet var oigenkännligt på ett omslag. I Storbritannien släpptes det som en ovanlig dubbel-EP med gatefold och ett häfte på 24 sidor.
Det sista kapitlet, 1969 till 1970
Samlingen avslutas med popens två mest citerade bilder. Abbey Road fångades på ungefär tio minuter den 8 augusti 1969, med Iain Macmillan uppe på en stegstol medan en polis stoppade trafiken, den femte av sex bilder som valdes till omslaget. Det saknade både bandnamn och titel, det första brittiska Beatles-albumet som klarade sig utan båda. Let It Be ramade sedan in varje Beatle för sig i en egen svartkantad ruta, fyra separata porträtt för ett band som redan höll på att gå isär.
Varje poster trycks på papper i museikvalitet i storlekar från A4 upp till det stora A1, så du kan matcha en sängbordsram eller en hel vägg. Välj inramad för ett färdigt verk redo att hänga, eller oinramad om du redan har egna ramar eller vill flytmontera. Färg och kontrast är kalibrerade efter originalkonsten, så Voormanns linjearbete förblir skarpt och Abbey Roads blå himmel förblir sann.
Dessa omslag är gjorda för att hänga tillsammans. En gallerivägg med tre eller fem Beatles-omslag berättar hela förloppet med en blick, från trapphuset vid Manchester Square till övergångsstället. Kombinera Sgt. Peppers klara popfärger med Let It Be's strama svart, eller häng studiotrion Rubber Soul, Revolver och Abbey Road i matchande ramar för ett rent, samlat intryck.
