The Cure bildades i Crawley, West Sussex, och spelade sin första spelning under det namnet på puben The Rocket den 9 juli 1978. Robert Smith har varit den enda konstanten genom varje medlemsuppsättning sedan dess, med sitt mörka eyeliner, röda läppstift och en krona av kolsvart hår intakt. Den här samlingen är ärlig om sin omfattning: den samlar bandets senare katalog, från mästerverket 1989 och framåt, snarare än de tidiga postpunkskivorna. Kom du hit och letade efter Pornography eller Three Imaginary Boys finns de inte med ännu. Det som finns är sviten av album där The Cure växte in i arenor, in i sorg, och in i sin märkliga andra akt.
Det mogna mästerverket (1989 till 1992)
Disintegration är där den här samlingen börjar, och där många fans säger att bandet nådde sin höjdpunkt. Inspelat på Hookend från sena 1988 in i tidiga 1989, när Smith närmade sig 30 och ryggade tillbaka från gruppens popberömmelse, är det ett långsamt, väldigt, kärlekssjukt album byggt kring Lovesong, som Smith skrev som en bröllopspresent till sin fru Mary och som klättrade till nummer 2 på Billboard Hot 100. Tre år senare svarade Wish på dysterheten med den omöjliga ljusheten i Friday I'm in Love, fortfarande bandets senaste amerikanska Topp 40-hit. Båda omslagen belönas av att ses i stort format.
Ökenåren (1996 till 2000)
Wild Mood Swings är den omtvistade skivan, ett rastlöst, genrehoppande album från 1996 som svängde från mariachihorn till melankoli, och som sålde mindre än något annat Cure-album på över ett decennium. Fans som älskar den älskar den intensivt. Bloodflowers följde 2000 och slöt cirkeln: Smith beskrev det som sista kapitlet i en trilogi tillsammans med Pornography och Disintegration, och det gav bandet deras första Grammy-nominering. På en vägg skapar dessa två en slående kontrast, det ena ljust och spretigt, det andra djupt och höstligt.
Den tunga vändningen och den långa tystnaden (2004 till 2008)
The Cure, det självbetitlade albumet från 2004, är undantaget, samproducerat av Ross Robinson, känd för sitt arbete med Korn och Slipknot, som drev bandet mot något råare och tyngre än något tidigare. 4:13 Dream kom 2008, med sina fyra singlar utgivna den 13:e i på varandra följande månader, och sedan blev bandet tyst. Det skulle bli deras sista album med nytt material på 16 år.
Återkomsten (2024)
Songs of a Lost World bröt den tystnaden i november 2024, bandets första nya musik på 16 år och en meditation över förlust, skriven efter att Smith förlorat sin mor, far och äldre bror. Öppningsspåret Alone pågår i tre minuter och tjugoen sekunder innan ett enda ord sjungs. Kritiker kallade det comebacken ingen förväntade sig men alla ville ha. Som poster är den stilla, vidsträckt, och omisskännligt The Cure.
Storlekar, inramning och papper
Varje poster i den här samlingen trycks på tungt papper i museikvalitet med en matt finish som håller kvar The Cures djupa svarta toner och mättade omslagskonst utan reflex. Välj mellan A4 för en hylla eller ett skrivbord, upp till A1 för en väggens blickfång, med A3 och A2 bekvämt däremellan. Varje storlek finns med ram, i en smal galleristil redo att hänga upp, eller oramad om du har egna ramar eller vill float-montera. Färgerna trycks för att matcha originalomslagets konst så nära som moderna bläck tillåter.
Att bygga en gallerivägg
De här omslagen är gjorda för att hänga tillsammans. En rad med tre, Disintegration, Wish och Songs of a Lost World, visar hela bandets bana i en enda blick, från dimman 1989 till återkomsten 2024. Blanda inramade A2-ankare med mindre A3-satelliter för djup, håll en konsekvent ramfärg så att ögat läser gruppen som ett enda verk, och låt de mörkare omslagen andas med lite väggutrymme runt sig. Börja med två eller tre du älskar och lägg till fler efter hand. Kombinera The Cure med besläktade själar från eran för ett komplett postpunk-hörn.
