Få band gjorde skivomslaget till ett manifest på det sätt som The Smiths gjorde. Mellan 1982 och 1987 byggde kvartetten från Manchester, med Morrissey, Johnny Marr, Andy Rourke och Mike Joyce, upp en katalog som låter unik och ser ännu mer unik ut. Morrissey satte nästan aldrig bandet på ett omslag. Istället plockade han fram en enda, gripande gestalt från film, teater eller bortglömd fotografi, tonade den och lät ansiktet bära låtarnas stämning. Det är precis därför dessa posters fungerar på en vägg: varje omslag är en bit popkulturhistoria redan innan du hunnit lyssna på musiken.
Börja med skivan som satte igång allt. The Smiths, utgiven på Rough Trade i februari 1984, beskär en bild av den amerikanske skådespelaren Joe Dallesandro hämtad från Andy Warhols film Flesh från 1968. Mallen var satt direkt: inget bandfoto, bara en ikon och en känsla. Ett år senare kom Meat Is Murder, gruppens andra album och det enda studioalbumet som nådde förstaplatsen på den brittiska albumlistan. Omslaget bearbetar ett pressfoto från 1967 av en amerikansk marinsoldat i Vietnam, där texten på hjälmen är ändrad till albumtiteln. Det är en poster med ett budskap, och det var precis meningen.
Sedan kommer kronjuvelen. The Queen Is Dead från 1986 lyfter fram en grönt tonad bild av den franske skådespelaren Alain Delon, liggande stilla i filmen L'Insoumis från 1964. 2013 utsåg NME den till tidernas bästa album, och omslaget är kanske det mest igenkännbara i hela bandets karriär. Berättelsen avslutades med Strangeways, Here We Come, det fjärde och sista studioalbumet, utgivet i september 1987 strax efter att gruppen splittrats. Omslagets huvudperson är Richard Davalos, som spelade mot James Dean i East of Eden, och alla fyra medlemmarna har kallat det sin bästa skiva. Albumet innehöll också bandets sista singel, det gripande Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, som både Morrissey och Marr har kallat sin favoritlåt med The Smiths.
Samlingsalbumen är minst lika samlarvänliga. Hatful of Hollow, sammanställt från BBC Radio 1-sessioner och singlar sent 1984, har ett slående porträtt vars tatuering anspelar på konstnären Jean Cocteau. The World Won't Listen från 1987 använder ett foto av Jurgen Vollmer på unga kvinnor på ett tivoli, en bild Morrissey tyckte speglade bandet självt. Det amerikanska dubbelalbumet Louder Than Bombs, utgivet samma år som ersättning för de två brittiska samlingsalbumen, hyllar dramatikern Shelagh Delaney från Salford, vars verk Morrissey beundrade. Och för scenen finns Rank, bandets enda officiella livealbum, inspelat i London 1986 med skådespelaren Alexandra Bastedo på ett omslag Morrissey formgav själv.
Upphängda tillsammans bildar dessa omslag ett gemensamt bildspråk: filmstillbilder från 1960-talet, svartvit glamour och en upprorisk blick, allt filtrerat genom Morrisseys öga. Den samstämmigheten är det som gör en Smiths-vägg så tillfredsställande. Du kan bygga en kronologisk rad från det självbetitlade debutalbumet via Meat Is Murder och The Queen Is Dead till Strangeways, Here We Come, eller blanda studioalbumen med ett samlingsalbum som Louder Than Bombs för en fylligare bild av ett band som brann intensivt och kort.
Varje poster trycks på tungt matt papper i fyra storlekar: A4, A3, A2 och A1. Det spannet låter dig skala upp ett enskilt blickfångande verk till A1, eller hålla en tätare samling i A3 och A4. Välj din print oinramad, eller lägg till en svart ram eller en förkromad vit ram som passar ditt rum; de svartvita och tonade omslagen kommer särskilt väl till sin rätt bakom glas, där den djupa kontrasten verkligen träder fram.
För en gallerivägg håller en enkel regel helheten samman. Häng tre posters i samma storlek på rad med jämnt mellanrum på några centimeter, håll den största bilden i ögonhöjd, och låt de olika ansiktena på omslagen vända sig mot varandra i uppställningen så att gruppen känns som ett enda verk. Ett rutnät med fyra studioomslag fungerar också fint ovanför en soffa eller skivspelare, och gör diskografin till en tidslinje du kan läsa av på ett ögonkast.
Samlare börjar ofta med en favorit och bygger på samlingen med tiden, och tack vare det gemensamma bildspråket i omslagen känns nya tillskott alltid hemma bredvid de gamla. Eftersom Morrissey hämtade nästan varje bild från film, teater och gammal fotografi blir varje poster också ett litet fönster mot de konstnärer och epoker han älskade, från Warhols New York till Salfords vardagsrealistiska drama. Den lagerdelade bakgrundshistorien är en del av charmen: omslagen belönar en andra titt långt efter att nyheten med en ny print har lagt sig.
Oavsett om du kom för Morrisseys och Marrs låtar eller för omslagen som ramade in dem, förvandlar de här printen en favoritperiod till en vägg du gärna återvänder till. Bandet var kortlivat, och inspelningarna känns fortfarande angelägna decennier senare, men bilderna har aldrig känts daterade. Välj omslaget som betyder mest för dig och ge det den plats det förtjänar.
